
har jag hakat upp mig, jag försöker byta spår men jacket är alldeles för djupt.
denna kille tänker jag fortfarande på, när jag dricker mitt kaffe eller mumsar på choklad.
när jag skrattar, när jag ser något som gör mig uppfylld, när jag känner mig mest som mig själv och när jag känner mig som mest vilsen.
Han är långt ifrån felfri, han är långt ifån mig, våra vägar långt ifån att mötas igen. Men han är han, på något sätt behåller jag hellre hans jack och frånvaro än att ta emot något nytt från någon annan.
Jag vet...det är inte så värst sunt.